September 2011
Dialektala varianter till Lasse Lucidors fulla och full
De första fyra raderna av en känd dikt av 1600-talsskalden Lasse Johansson Lucidor lyder, med modern stavning, på följande sätt:
Skulle jag sörja, då vore jag tokot,
Fast än det ginge mig aldrig så slätt.
Lyckan min kan fulla synas gå krokot,
Vakta på tiden, hon lär full gå rätt.
I de två sista raderna ingår adverben fulla och full, båda med betydelsen ’väl, nog’. Orden hör till 1600-talets skriftspråkstradition med rötter i medeltidens språk. Andra former är fullan och fuller.
Att samtida skriftspråk också hade former som speglar en talspråklig utveckling framgår av belägg redovisade i Svenska Akademiens ordbok, t.ex. fähl (1593), fälle (1612), fölle (1615), föller (1664) och fäller (1682). I en bröllopsdikt från 1695 på uppländsk dialekt finner vi formen fäll. Denna tycks vara den vanligast förekommande i den uppländska som vi möter i Språk- och folkminnesinstitutets* uppteckningar och inspelningar. Den är väl spridd i landskapet. Ett exempel från Riala kan åskådliggöra hur ordet brukas: ”Men de va då fäll lögn de.”
En uttalsvariant till fäll är föll, som också förekommer i Uppland. I en text från Torstuna från slutet av 1800-talet står följande personkaraktäristik: ”Vånn (vår) dreng jör int rett för grötsalte en gång å tenker föll att vi ska fö’n (föda honom) bara för dyngans skull.”
Men även full finns i Uppland. Det har upptecknats i Rasbokil, Östervåla och Nora. Det förefaller vara det ursprungliga u som har bevarats, men det kan också vara insatt på nytt. Det förhåller sig nämligen så, att vokalen många gånger har fallit och ordet uppträder i formen f’l. Ett exempel på detta kommer från Skuttunge: ”He (det) vill ja f’l inte.” I en sådan form kan olika vokaler återinsättas. Ett u kan ha kommit in den vägen, men det är minst lika sannolikt att u är ursprungligt.
Det är inte bara vokalen som kan falla. Även det avslutande l kan försvinna. Så har skett i Norrby nära Sala: ”An få fe gå då” (Han får väl gå då). Samma bortfall förekommer i målet i Folkärna i södra Dalarna: ”Ni ha fä hört en hä ramsa.” I en bröllopsdikt skriven 1676 på gästrikemål kan man läsa följande: ”Ja ha fu mera nytt, som ni ske sän befinna” (Jag har väl mera nytt...).
Formerna fäll, föll och full och förkortade former av dem är allmänt förekommande i dialekterna i landskapen norr om Uppland men förekommer också bl.a. i sörmländskan. De svarar mot Lasse Lucidors full.
En motsvarighet till äldre språks fullan finner vi också i Uppland, t.ex. i Biskopskulla: ”Han er fellan hema” (dvs. Han är nog hemma).
De tvåstaviga orden fälle och fölle uppträder i södra Roslagen: ”Må fälle e” (Må väl det). ”I inner fölle, om I springer” (Ni hinner väl, om ni springer) (Björkö-Arholma). Dessa former svarar mot Lasse Lucidors fulla och är utlöpare från ett stort sydligt och västligt område med motsvarande former. ”Det kan jag väl göra” heter t.ex. på närkingska ”Dä kan ja fälle göra”. Även här finns kortformer: ”Dä kan ja le göra” eller ”Dä kan ja la göra”.
Formen le är naturligtvis den andra stavelsen i fälle eller fölle och la är den andra stavelsen av ett i äldre dialekt uppträdande fälla och fölla.
Fäll, föll och full liksom fälle och fölle har en undanskymd och därför trycksvag ställning i satsen. Detta är orsaken till att orden dragits samman eller kortats av i talet. Det förekommer dock att de står först i satsen och då får ett något starkare tryck. Ett exempel på detta från Årsunda i Gästrikland kan anföras: ”Full (visst) ä kärn (karl’n) ett svin, men kärinjôn änt nå villôr (bättre) hon hellôr.”
Erik Olof Bergfors
Publicerad i UNT den 14 februari 2002.
*Nuvarande Institutet för språk och folkminnen.