September 2009

Mänsklighetens gudagåva

En av våra främsta sinnebilder för hösten är ”skogens röda guld”, lingonen. Boken Uppländska innehåller en dialekttext från Älvkarleby med formen linge, och en läsare undrar över denna form.

”Lingonriset har varit mänsklighetens gudagåva i mycket”, säger en av SOFI:s (Språk- och folkminnesinstitutets) upptecknare från Lappland. Samma sagesperson: ”Ingen ko dog av svält då det var bart under granen”, dvs. då man på våren kunde skära lingonris till foder åt kreaturen. Både bär och ris har använts som medicin mot olika åkommor. Lagen av kokt lingonris ansågs vara bra mot näsblod och blodbrist. Lingonblad som först rostats och sedan kokats gav en god dryck som var bra för matsmältningen.

Lingonen har genom sin friska smak och hållbarhet i alla tider utgjort ett viktigt tillskott till och förgyllt den dagliga födan. De kunde lagras i vatten som ”sura lingon, vattlingon”, stampade eller kokta utan sötningsmedel som ”surmos” eller ”bärmos”. Man kunde doppa potatisen i moset, äta det med spicken sill eller strömming (i skärgården) men framför allt med olika slags gröt eller välling, t.ex. vattgröt, bärmosgröt eller ”jämmervälling”. Bär och ris har använts också till färgning. Lingonen gav en ”gammelröd” eller ”vacker skär” färg. Riset som kunde skördas under hela sommaren gav en ”kraftig rödgul” färg. Ville man ha högrött tillsattes krapp eller koschenill. Lingonris har använts och används fortfarande som dekoration vid jul ( t.ex. i Lucias krona) och vid midsommar. En utlöpare av denna dekorationsfunktion är lingonriset på (jul)dukar och väggalmanackor.

Till skillnad mot onyttiga bär har sådana som varit viktiga för hushållningen som t.ex. lingon förhållandevis få dialektala benämningar. Södra Sverige har sina kröser, krösen och liknande upp till en gräns som löper genom norra Värmland, västra Västmanland, södra Närke och norra Östergötland. Det i Norge allmänna ordet tyttebær förekommer i norra och västra Värmland. I Uppland, Sörmland, i större delen av Västmanland och i delar av Närke förekommer linga (pluralis lingor) och i Närke linge (pluralis linger). Norr om lingon-området växlar linnbär (eller limmbär) med lingbär. Den förra formen är allenarådande i Norrbotten, Västerbotten, Lappland och norra Ångermanland. I Jämtland förekommer också lyngbär. Formerna linga, linge och lingbär har som t.ex. också hjorta, hjortbär ’hjortron’ och hall-, hållbär ’hallon’ ombildats med -on efter mönster av andra bär- och fruktnamn med denna ändelse, t.ex. nypon.

Som framgått var inte bara lingonen utan även riset av stor betydelse. Det är kanske därför inte så förvånande att formen ling- är besläktad med både ljung och de dialektala ling och lyng ’bärris’.

Gerd Eklund

Publicerad i UNT den 20 maj 1999.


En läsare av Månadens dialektord undrar varför inte orden tyssling, tysslebär och tysselbär för ’lingon’ nämns.

Svar: Tack för påpekandet. Det var ett förbiseende. Dessa ord (och speciellt formen tyssling) förekommer i norra delarna av Bohuslän och i Dalsland. Det tidigaste belägget på tyssling finns i den första egentliga floran, nämligen Franckenius Speculum botanicum som kom 1638 och i en ny upplaga 1659. Tyssling finns också hos Linné 1745 och 1755. Formen tyssling har utvecklats ur en form tytling (>tytsling>tyssling) liksom nässla ur nætla och vassla (-e) ur vatle. Till grund för ordet ligger troligen tyta ’liten knuta’. I Norge kallas lingon tyting, tyta eller tyt(t)ebær och i norra och västra Värmland tyttebär.

Gerd Eklund

Tillbaka till Tidigare inlägg