Oktober 2009
Hallon- och päronbångar
Författaren Elsie Johansson har sina rötter i Norduppland och det har satt många spår i hennes texter. I romanen Glasfåglarna kan vi läsa om hur flickan Nancy gömmer sig på ett ställe där hon är ”skyddad av höga hallonbångar”.
Dialektordet bånge, som på grund av sin betydelse oftast förekommer i pluralis, är väl belagt i centrala Sverige, främst i Uppland, Sörmland och Närke. En variantform brånge är känd från socknar ”oppåt Uppland”, som det står i en uppteckning. Ett äldre uttal bange påträffas sporadiskt dels i södra Roslagen ned emot Södertörn, dels i västra Uppland. I sammanhanget kan nämnas ett exempel hos Strindberg, citerat i Svenska Akademiens ordbok, SAOB, (under bange, spalt B 235−236), där det talas om fiskgjusen ”som år från år reparerat sitt rede med bangar och torrt ris”. I Sörmland och i synnerhet i Närke finns också en form bagne, som mer direkt återspeglar den fornsvenska formen baghn ’gillerstock’ (i Södermannalagen, från ca 1350).
Steget från gillerstock till bomaterial för fiskgjusar kan förefalla stort och svårt att reda ut. I de uppländska uppteckningarna finner man en rad betydelseuppgifter alltifrån grova grenar till kvistar (som ofta uppges vara torra och utan löv), vidjor, pinnar etc. Ibland anges uttryckligen att bångarna är avhuggna, ibland att de är nedfallna och utgör hinder på skogsvägen. Från Möja finns en uppgift att ”bangar e dåli ve, di brinner som halm, å de bir ingen värma, di duger bra te sommarve”.
SAOB anför en sammansättning bangved för ved av trädgrenar som ”äro grofva och krokiga”. Det kan jämföras med en uppgift från Dala-Bergslagen, där bånge används om en (rak) stång eller bom (se nedan). Ordet kan också åsyfta förvedade eller torra stjälkar, t.ex. av klöver eller av kummin (kummelbångar Väddö), torra (väl också grova?) grässtrån, blast o.d. I Tierps socken, inte långt från Elsie Johanssons hemsocken Vendel, har antecknats sammansättningen päronbångar ’potatisstånd’, en god parallell till hallonbångar.
Genom bångarna skymtar ett mycket större komplex, dessutom säkert åtskilligt snårigare. Dialektspaltens medarbetare, Gerd Eklund, verksam inom det alleuropeiska jätteprojektet Atlas Linguarum Europae, har i sitt arbete med att sammanställa samtliga europeiska ord för ’träd’ kommit intressanta samband på spåren. Tyskans Baum − som motsvarar det i svenskan inlånade bom − och isländskans baðmr har förvisso något gemensamt med bagms i gotiskan, Silverbibelns gamla språk.
En avläggare tycks finnas i det nordångermanländska bamm, som betyder ’stam’.
Kanske finner Gerd i de språkliga förgreningarna också en plats åt Elsies betydligt spinkigare hallonbångar? Som vanligt vill vi gärna veta om läsarna känner till ordet. Är bånge levande i dagens uppländska?
Maj Reinhammar
Publicerad i UNT den 10 december 1998.