November 2013
Lös och lyste
Vad hände med elektrikern som svalde en glödlampa? – Lös i magen!
Denna kärnfulla historia hörde jag häromdagen, men redan för många år sedan noterade jag som i Uppsala nyinflyttad värmlänning förvånat att i Uppland där säger man lös i stället för lyste.
Ganska snart hade jag genom att spetsa öronen fått ihop fler exempel av denna böjningstyp: I går klöpp jag till klänningen, jag var iväg och böt boken, jag tröck på fel knapp och jag röck åt mig en tröja. Jag har hört meningar som tröjan krömp i tvätten och han klöv fel och skadade foten. I Roslagen har jag t.o.m. hört vi bögg huset fyrtioett.
En stark faktor i vårt språk är analogin, dvs. att ord eller en grupp av ord förändras efter mönster av andra ord, så att resultatet blir en större regelbundenhet. Ofta är det en stor ordgrupp eller en liten men frekvent sådan som drar andra ord till sig. Verben utgör en stor formgrupp och inom en sådan finns förutsättningar för analogiska förändringar. Sådana har också inträffat i stor utsträckning både i riksspråket och i dialekterna. Svaga verb blir starka och tvärtom. Svaga verb bildar imperfektum med -ade, -de eller -te, tex. kallade, hörde eller köpte, och starka verb genom vokalbyte, t.ex. flyga, flög.
Att knyta, skryta och snyta tidigare böjts svagt (knytte, skrytte, snytte) tänker vi inte längre på. Vissa verb kan vi tveka inför: Heter det dök, fnös, rös, ströp eller dykte, fnyste, ryste, strypte? I dessa fall rör det sig om gamla svaga verb som är på god väg mot stark böjning men som ännu uppvisar vacklande böjning. Båda formerna kan naturligtvis användas men vill man ha ett råd kan man konsultera Svenska Akademiens ordlista (SAOL 1986). Här får man följande imperfektformer: dök el. dykte, fnyste el. fnös, ryste äv. rös, strypte äv. ströp. Ordet eller (el.) betyder att det är två likvärdiga former och ordet även (äv.) betyder att formen används i andra hand.*
Slutligen har vi svaga verb som inte kommit så långt i sin utveckling mot stark böjning, sådana som bygga, byta, klippa, krympa, lysa, rycka och trycka. Visserligen har former som böt, klöpp, krömp, lös, röck och tröck etc., ofta i ett speciellt syfte, använts av Stockholmsförfattare som Strindberg, Almquist, Siwertz m.fl. Två verbformer, böt och lös, har medtagits i senaste utgåvan av SAOL, och där betecknas de som provinsiella. Personligen tycker jag att formerna böt, klöpp, lös, röck och tröck är både uttrycksfulla och funktionella i sin korthet. De är också smittsamma. Efter alla år i Uppland har jag kommit på mig själv med att använda åtminstone några av dem.
Gemensamt för alla dessa y-verb är att de har anslutit till en grupp starka verb med y i stammen, som innehåller några mycket vanliga verb: bryta, flyga, krypa o.likn. Men klippa och kliva då? Ja, skälet till att dessa två verb anslutit sig till verbtypen bryta, flyga o.likn. är troligen det att i i infinitiv gått över till y, något som kan inträffa när i står i närheten av vissa ljud, t.ex. klyva ’kliva’, klyppa ’klippa’, blykkst(r)a ’blixtra; blinka med ögonen’, skrynda ’skrinda’ o.likn. Kliva skiljer sig dessutom från övriga verb genom att det redan är starkt (kliva, klev), men detta hindrar det inte från att byta verbgrupp så snart det fått y i infinitiv (klyva).
I Uppland och angränsande områden (Södermanland, större delen av Västmanland och södra Dalarna) är det vanligt att infinitivens vokal i starka verb upprepas i supinum, så att man säger t.ex. frysi(t) i stället för frusi(t), bryti(t) i stället för bruti(t). I ungefär samma område är det också vanligt att i svaga verb av typen byta säga byti(t) i stället för bytt. Båda dessa drag finns belagda redan under 1500-talet. Troligen har denna likhet i supinum mellan dessa två verbtyper utgjort en god grund för att de svaga y-verben helt skulle kunna ansluta till de starka y-verben och anta imperfektformer som böt osv.
I dag är dessa i-former vanliga i Uppland och man kan få höra dem i verb som i övrigt böjs (och alltid har böjts) svagt, t.ex. köpi ’köpt’, havvi ’haft’, vändi ’vänt’, ärvi ’ärvt’ o.likn.
Mycket vanligt är också att starka verb övergår till svag böjning, t.ex. grävde, hävde, vägde, vävde. Någon gång kunde man ännu under tidigt 1900-tal i dialekterna fä höra den äldre formen, t.ex. grov ’grävde’, hov ’hävde’, vog ’vägde', vov ’vävde’. Dessa verb har i supinum ofta alternativa former, t.ex. grävt eller grävi, hävt eller hävi, vägt eller vägi, vävt eller vävi osv. Denna i-form i supinum är ett kvardröjande drag från den starka böjningen, som möjligen konserverats med stöd av typen köpa, köpte, köpi.
Gerd Eklund
Publicerad i UNT den 8 april 1993.
*** I den 13:e uppl. (2006) av SAOL finner vi följande:
dök, fnös el. fnyste, rös el. ryste, ströp el. strypte.
Vi kan konstatera några förändringar. För dyka uppges endast den starka verbformen dök, fnyste el. fnös har kastats om till fnös el. fnyste och formerna rös och ströp som 1986 markerades med ett ”äv.”, dvs. som en andrahandsform, har nu markerats med ett ”el.” och alltså upphöjts till en parallellform.
Detta speglar hur de starka preteritumformerna får ett allt starkare fäste i standardspråket.