November 2012

Fålsa och fylja, gylta och gymmer

Kreaturslösa jordbruk är numera en vanlig företeelse. Så har det som bekant inte alltid varit. Kreatursskötseln är ett urgammalt näringsfång. Jord och djur hörde ihop. Husdjurens centrala betydelse för försörjningen återspeglas i den rika terminologi som utvecklats runt dem. Jag kan här inte gå på djupet med den frågan men skall som exempel ta upp några benämningar på unga, ännu inte fullvuxna husdjur och närmare bestämt hondjur.

Alla skiljer vi mellan kalv, lamm, killing, föl etc. och de fullvuxna djuren ko, får, get, häst osv. Men därutöver har djurhållare haft behov av ytterligare benämningar på husdjuren utefter skalan unge‒fullvuxet djur. Man kan här jämföra med uttryck för människans åldrar, t.ex. gosse, yngling, man, gubbe.

Kon som bl.a. mjölkproducent får väl anses som det viktigaste av våra husdjur. Det är därför naturligt att kviga om en ung ko som ännu inte fött någon kalv har blivit ett riksspråksord. Mindre allmänt spridda motsvarigheter finns även för andra djurslag. Från mellersta delen av östra Uppland finns fôscha (ô är ett ljud mellan å och ö) eller föscha ’ungt sto i andra (till tredje) året’. Ordet som motsvarar ett fålsa, fölsa är bildat till fåle eller föl. Det har tidigare funnits även längre västerut i Uppland, i södra Fjärdhundraland ännu på 1870-talet.

Ett annat ord för samma sak är fylja, följa, som används i Uppland utom i sydvästra delen men också i södra Gästrikland och i sydvästra, större delen av Götaland samt på Gotland. Utom Sverige finns en del belägg på ordet från västra Norge och enstaka belägg från Danmark, Island och svenskbygderna i Estland. Ordet är bildat till föl eller rättare sagt till den äldre formen fyl. Det har föreslagits att fylja äldst skulle ha betytt ’honföl’ och först så småningom fått sin nuvarande betydelse.

Ett annat djurslag representerar gylta ’ung sugga (som inte grisat)’, ett ord som är känt i hela Uppland och här uttalas jylta eller i södra delen delvis gylta (dvs. med hårt g-). Det är besläktat med galt. Också det här ordet finns på olika håll i Norden (delvis som gyltra, gylter, gylt och ibland i betydelsen ’sugga’ utan avseende på ålder): i Mälarlandskapen och Närke, i norra Värmland och Dalarna, i nordliga och sydliga delar av Götaland samt på Gotland, i östra Danmark, i Svenskfinland och svenska Estland, på spridda ställen i Norge och dessutom på Island.

Slutligen vill jag ta upp ett ord med växlande former som gymmer, gimmer, gimra och med betydelsen ’ungt honfår’. Ordet är allmänt i Uppland och uttalas här bl.a. jymmer, jimmer, jymber, jymra, gymra (med hårt g-). Det har en släkting i gumse och har den största geografiska utbredningen av orden i rubriken och förekommer (i växlande uttalsformer) i Sverige upp till södra Hälsingland-Härjedalen, i hela Danmark, i större delen av Norge samt på Island och Färöarna och därtill i Svenskfinland och svenska Estland.

Följa, gylta och gimmer etc. finns betygade redan i fornspråkliga källor men även dem förutan kan man utifrån den nutida utbredningen i Norden sluta sig till att det måste röra sig om gamla ord. Varför de bevarats på vissa håll, bl.a. i Uppland, men inte på andra ‒ de saknas märkligt nog nästan helt i Norrland ‒ är ett intressant diskussionsämne som tyvärr inte kan utvecklas här. Fålsa, som är begränsat till bara en mindre del av Uppland, är säkerligen en uppländsk skapelse. Det kan i motsats till de nyss nämnda orden inte visas ha en hög ålder. Ordet är dock känt från 1690-talet och kan därför mycket väl ha funnits redan på medeltiden.

Denna artikel är till stor del byggd på D O Zetterholm, Nordiska ordgeografiska studier. Benämningar på de unga husdjuren. Uppsala 1937. Den intresserade kan där hitta också andra benämningar än dem jag ovan anfört och även på motsvarande unga handjur.

Vidar Reinhammar

Publicerad i UNT den 9 februari 1995.

Tillbaka till Tidigare inlägg