Maj 2012
I solskottet
En kall vintermorgon 1956 skulle jag ta bilen till praktiska realskolan i Uppsala. Den hade stått mitt på gatan under natten och vägrade starta. Jag fick gå och blev naturligtvis rejält försenad. Jag förklarade för klassen varför jag kom sent. Då fick jag från en av pojkarna det goda rådet: ”Ställ’n i solskotte, magistern.” Meningen var att jag skulle placera bilen så, att solens strålar skulle kunna värma motorn och göra den mer lättstartad.
Ordet solskott hör inte till mitt eget ordförråd. Med min riksspråkliga och delvis dalsk-ångermanländska bakgrund skulle det naturliga uttryckssättet för mig vara: ”Ställ den i solen.” Min uppfattning var att solskott var ett ord med lokalt begränsad utbredning. Men jag var också väl bekant med ordet från Strindbergs Hemsöborna, där det bl.a. förekommer i andra kapitlet i skildringen av hur Carlsson läser postilletexten för madam Flod. Det står där att gumman ”kommit mitt i solskottet”.
Men att ordet förekommer hos Strindberg behöver inte hindra att det skulle kunna ha en geografiskt begränsad förekomst. Det finns flera exempel på att ord och konstruktioner i Uppsalaspråket eller uppländskan, som avviker från riksspråket, dyker upp hos författare med anknytning till Stockholm med omnejd.
Slår man upp ordet i Svenska akademiens ordbok (SAOB) finner man att fem betydelser redovisas. En av dem är ”(i sht i vissa trakter) solgass”, alltså den betydelse som är av intresse i detta sammanhang.
I dialekterna förekommer solskott i betydelsen ’solsken, solvärme etc.’ enligt Ordbok över Sveriges dialekters samlingar inom ett klart begränsat område, nämligen en stor del av Uppland, östligaste Västmanland, en stor del av Södermanland och på Vinön i Hjälmaren i Närke. De konstruktioner i vilka ordet förekommer varierar inte mycket i uppteckningarna. I solskottet är den vanligaste prepositionskonstruktionen, och den finns inom hela området. Den kan förstärkas på ett par sätt: mitt i solskottet, i själva solskottet. Ordet kan kombineras med olika verb: sitta, stå och ligga i solskottet, t.ex. kattn låg å sôv i solskôtte (Östervåla).
Svenska akademiens Ordboks arkiv har ett antal excerpter av solskott i betydelsen ’solgass’. Av dessa är fem hämtade ur skönlitteraturen, fyra ur verk av Strindberg (Röda rummet, Utopier i verkligheten, Hemsöborna) och en ur Fridegårds roman Offerrök. Ordet förekommer i uttrycken i solskottet och mitt i solskottet. Strindberg och Fridegård använde ordet när det gäller både betydelse och konstruktion på samma sätt som det brukas i dialekterna. För stockholmaren Strindberg och upplänningen Fridegård var solskott tydligen ett välbekant ord, som de använde i dagligt tal och som var naturligt för dem att bruka även i skrift.
Jag återkommer nu till frågan om ordets lokalt begränsade förekomst. Är solskott ett dialektord eller är det ett riksspråksord? Ett hävdvunnet sätt att avgöra en sådan fråga är att se efter i Svenska akademiens ordlista (SAOL). Är ett ord upptaget där utan bruklighetsbeteckningen ”prov.” (= provinsiellt), så betyder det att det anses tillhöra riksspråket. Skall man följa detta yttre kriterium på riksspråkstillhörighet, så är solskott riksspråk, för det har stått i SAOL sedan den nionde upplagan 1950 utan tillägg av ”prov.”.
Som framgår av min lilla utredning har ordet dock en begränsad utbredning i folkmålen. Det är enligt min mening ett dialektord, men det tillhör centrala mål, sannolikt även Stockholmsspråket, i varje fall till slutet av 1800-talet. Utanför detta dialektområde brukas det inte och är inte direkt förståeligt. Anledningen till att det har tagits in i SAOL torde vara att det förekommer hos Strindberg och därför av ordlistans författare uppfattats som riksspråkligt. Vi kan dock notera en skillnad i uppfattningen mellan SAOB och SAOL: SAOB anger den begränsade utbredningen genom att inom parentes anmärka: ”i sht i vissa trakter”. Någon motsvarighet till detta finns alltså inte i SAOL.
Det jag har anfört ovan får dock inte tolkas som att jag anser att solskott ’solsken, solvärme, solgass’ inte skulle kunna accepteras i riksspråket. Tvärtom menar jag att det vore ett mycket välkommet tillskott.
Erik Olof Bergfors
Publicerad i UNT den 8 september 1994.