Maj 2009

Gucku ropar sitt eget namn

Nu är det dags att hålla gökotta. Visserligen är traditionen att ha picknick och höra vad göken har att säga om det kommande året främst götisk, men även i våra trakter har man på detta sätt uppmärksammat gökens och därmed vårens ankomst. Den dag då göken först hörs gala kallas gökdagen och anses vanligen infalla omkring den 5:e maj.

I Uppland var för några årtionden sedan den vanligaste benämningen på göken gucku med betoning på den sista stavelsen. Benämningen är naturligtvis ljudhärmande och därför inte unik för uppländskan, utan formerna gucku och kucku förekommer över hela Sverige. I flertal heter det dock gökar, inte guckuer eller något liknande. Det finns också ett verb gucka i dialekterna som betyder dels ’gala’, dels ’gunga’, ’vicka’, ’hoppa’. Möjligen hänför sig de senare betydelserna ursprungligen till gökens kroppsrörelser när han ropar.

Göken är i allmänhet mer känd för sitt läte än för utseende, vilket även andra europeiska namnformer vittnar om. Dess latinska namn är cuculus som i franskan utvecklats till coucou och därifrån lånats till engelskan som cuckoo. Det tyska ordet för gök är Kuckkuck och i tyska dialekter finns former som starkt påminner om de svenska, t.ex. gugku.

Göken har haft stort inflytande i folktron, exempelvis ansågs göken kunna förhäxa den som hörde honom på fastande mage. För att förhindra en sådan olycka kunde man ta sig en (kaffe)gök, dvs. kaffe blandat med brännvin. Lyckades man sedan sätta sig under ett guckuträd ─ det träd där göken satt och ropade ─ fick man önska sig vad som helst. Från Östervåla i Västmanland berättas om en flicka som skulle önska sig 20 kor och ett barn, men som råkade önska sig tvärtom och fick det.

Strax efter en regnskur på försommaren är det fint guckuväder. Då trivs göken och ropar som mest, och då trivs också växtligheten. Växter som blommar vid den tid då göken gal har ofta dialektala former med gök eller gucku i förleden. Kärt barn har många namn heter det ju och i uppländskan kan man bl.a. finna formerna gökblad, göksyra, guckumat och guckubröd för ’harsyra’. Göksmör och gökros är olika namn för ’kärringtand’, och med gökblomma avser man på Gotland ’gullviva’ men i Uppland ’gökärt’. Björnmossans sporgömmen kallas för guckuråg, och då man trodde att göken hade sått guckurågen fick man inte trampa därpå. Inte heller fick man härma göken för då spottade han blod, vilket resulterade i röda fläckar på ovansidan av björkblad. Guckuspy eller guckublod, som dessa fläckar kallas, är i själva verket gallbildning orsakad av ett spindeldjur.

Avslutningsvis kan nämnas att göken enligt folktron förvandlas till hök på sommaren, så passa på att gå ut i skogen och lyssna innan det är för sent.

Lena Bergström (Wenner)

Publicerad i UNT den 14 maj 1998.

Tillbaka till Tidigare inlägg