Juni 2013

Vi ska allt pärra lite till

Min svärmor är i berättartagen. Det är Hargshamn kring 1920 som är på tapeten och en rad människoöden passerar revy. Vad blev det egentligen av brädgårdsarbetaren Ante och alla barnen när hustrun ‒ modern dog i difteri? Ante hade envisats med att sköta sin sjuka hustru hemma, men för var dag som gick blev hon stadigt sämre. När Antes chef en dag kom på besök insåg han genast allvaret i situationen och undrade försiktigt om det ändå inte vore klokt att ta hem doktorn från Dannemora.

‒ Nej, blev svaret, vi ska allt pärra lite.

Vi som hör svärmors berättelse tänker naturligtvis i första hand på de tragiska följderna av Antes beslut, men tankarna är något splittrade. Pärra, vad är nu det för ett ord? Vad ordet betyder i det här sammanhanget är inte svårt att förstå ‒ Ante ville helst dröja lite med att ta hjälp av någon utomstående, försöka klara av det hela själv.

Att pärra inte är någon tillfällig eller individuell bildning visar beläggen i OSD:s* och Ulmas* samlingar. Av materialet framgår också att Uppland är det huvudsakliga utbredningsområdet; enstaka uppgifter finns även från Dalarna, Ångermanland och Lappland. Uppteckningar har gjorts i en rad socknar i Uppland kring sekelskiftet. Under resten av 1900-talet fram till mitten av 1970 har ytterligare belägg tillkommit. Men ordet har förekommit i dialekterna i Uppland längre än så ‒ det kan man läsa sig till i Rietz dialektlexikon från 1862‒1867. Dessa uppgifter tillsammans med en aktuell bekräftelse per telefon är vittnesbörd om att ordet varit fullt gångbart under ganska lång tid och än i dag är känt bland en del medelålders upplänningar.

Upptecknarna har angivit två former, parra och pärra. Detta kan spegla ett uppländskt dialektdrag, nämligen att a framför r övergår till ä. Uttalet av vokalen kan uppfattas som ett öppet a-ljud med dragning åt ä eller som ett mycket öppet ä-ljud.

Två huvudbetydelser är lätta att urskilja. Den ena är mera konkret, fysisk: ’slita, arbeta tungt, streta, sträva, knoga, gno, anstränga sig’. Den andra, som väl har utvecklats ur den första, är mera abstrakt, psykisk: ’uthärda, lida en stund till, hålla ut, stå ut, ha tålamod, ge sig till tåls, dröja, vänta’. Någon gång har båda betydelserna meddelats från samma socken, men det vanligaste är att man uppger endera betydelsen. Det förefaller som om den första betydelsen, den fysiska, varit mest frekvent i inre delar av Uppland medan den andra, den abstrakta, varit gängse i socknarna närmare kusten och på skärgårdsöarna.

Namn på några socknar där den första betydelsen belagts är Alsike, Skuttunge, Vendel, Dannemora, Fasterna, Kårsta och Edsbro. Brädgårdsarbetaren Ante kom ju från Hargshamn och han använde ordet i den andra betydelsen. Förutom i Hargs socken har betydelsen belagts bl.a. i Börstil, Häverö, Herräng, Gräsö, Singö, Väddö och Möja.

Pärra kan följas av prepositionerna med, och till. De tycks dock inte tillföra mycket till grundbetydelserna. Pärra eller pärra på betyder båda ’anstränga sig, knoga på’ e.d.; pärra eller pärra till ’ha tålamod, ge sig till tåls, dröja, vänta’ och liknande. Följande språkprov säger knappast något utöver vad de skulle ha gjort med parenteser omkring prepositionerna. Dä va tri svåra år, men jag pärra mä så gott dä geck ’det var tre svåra år, men jag knogade på så gott det gick’. Ja får fel parra tell te östn ’jag får väl ge mig till tåls till i höst’. Den upplänning som för en tid sedan meddelade mig att han var helt bekant med ordet kunde tänka sig både pärra och pärra till för att tala om att han kunde ”stå ut en stund till”. Ett adjektiv, pärrig, har också tecknats upp. Det sägs i ett språkprov att ett arbete som ”går stretigt, strävsamt och under motstånd” är pärrit.

Här skulle man kunna sätta punkt, men till de svenska dialekterna räknas också de finlandssvenska. Och det visar sig vid en titt i ett par av de ordböcker som beskriver dessa att pärra förekommer i delar av Österbotten, Nyland och Åboland. Ordet är alltså känt inom ett betydligt större område än vad som framgår i förstone. Betydelser som uppges är bl.a. ’streta emot, göra motstånd’, vilka bör kunna sammanhållas med de uppländska.

Jag har här redogjort något för ordets utbredning, dess former men får lämna frågan om ordets ursprung ‒ åtminstone tills vidare. Som vanligt är synpunkter och upplysningar välkomna.

Så mycket kort tillbaka till brädgårdsarbetaren i Hargshamn. Vi kan verkligen beklaga hans öde, men rent språkligt har han givit åtminstone några av oss ett nytt ord och samtidigt lärt oss att man bör pärra med förstånd.

Karin Hallén

Publicerad i UNT den 14 mars 1996.

*Nuvarande Dialekt- och folkminnesarkivet vid Institutet för språk och folkminnen

Tillbaka till Tidigare inlägg