![[logo.png]](/+download/logo.png){kind=logo}
Januari 2013
Å han vart sjalúr...
Franska lånord förekommer som bekant både i svenskt riksspråk och i de svenska dialekterna. I Språklådan och Våra dialekter har en hel del av dessa synats lite närmare, inte sällan i svar på frågor om ordens egenartade former och förändrade betydelser.
Inlåningsperioder, indirekta lån, dvs. ord förmedlade av något annat språk (ofta tyska) och direkta lån från franska har behandlats. Man har redogjort för de främmande ordens spridning i dialekterna, vilken vanligen skett via de fransktalande högreståndsmiljöerna och herrgårdarna ute i landet men också genom kontakter direkt med franskspråkiga hantverkare, soldater m.m.
Av alla de franska ord som främst under 1700-talet vällde in i svenska språket har många försvunnit utan spår, andra har etablerats utan att längre betraktas som särskilt främmande, andra åter har fått en användning som något slags stilmarkörer. En del lånord som delvis eller helt kommit ur bruk i riksspråket har bevarats i dialekterna. Hit hör ett antal -era-verb, t.ex. agera med former som al(le)jera, ar(re)jera (troligen en sammanblandning av agera och alliera) och med betydelserna ’föreställa, raljera, väsnas’ m.m., alterera, ofta i perfekt particip och med bl.a. formen antererad ’upprörd, angelägen’ m.m. Ytterligare exempel är blessera (ofta uttalat plassera, blixera e.d.) som i perfekt particip, blesserad, betyder ’skadad, ofärdig’ m.m., cedera ’avstå från, förlora, upphöra med’ m.m. och estimera, vanligen i formerna extimera och exmera ’uppskatta, bry sig om, nedlåta sig till’.
Även franska adjektiv, gärna sådana som uttrycker känslor av olika slag, har det funnits bruk för i dialekterna. Några av de redan nämnda -era-verben som i perfekt particip fungerar som adjektiv kan räknas hit. Anpén, formellt ett egentligt adjektiv i dialekterna, är bildat till det franska uttrycket en peine ’bekymrad’ o.d. Anpén kan också påträffas i formerna anpínt eller antepínt och betyder ’orolig, angelägen, tillgjord’ m.m. Andra adjektiv är inklétt som också uttalas inkétt, ettigétt, hinkiét o.d. och har betydelsen ’orolig, ivrig, angelägen’ m.m. och sjalú(r), sjellú, sjarslú o.d. ’svartsjuk, avundsjuk, betänksam’ m.m. Fortsättningsvis ska denna artikel fokusera adjektivet sjalú(r).
Sjalú(r) utgår från franska jaloux ’svartsjuk, avundsjuk, angelägen’. Det kommer från latinets zelosus, en avledning till det latinska zelus ’nit, iver’, vilket i sin tur går tillbaka på grekiska zelos ’nit, iver, avund, missunnsamhet’. Vi kan jämföra med engelskans jealous. De betydelser hos ordet som uppges i franska ordböcker finner man också i Svenska akademiens ordbok (SAOB), som dock framhåller att de är föråldrade eller ovanliga i vårt språk utom i dialekterna.
Enligt dialektordsamlingarna i Ordbok över Sveriges dialekter (OSD) och Dialekt- och folkminnesarkivet* (ULMA) finns uppteckningar av sjalú, sjalúr från Götaland, Svealand och Norrland. Vad gäller ordets form kan man generellt säga att sjalú utan -r har en utbredning i Götaland medan den vanliga formen norr därom är sjalúr.
Betydelseförskjutningar finns det flera exempel på. Vid sidan av de mera riksspråkliga betydelserna ’svartsjuk, avundsjuk’ som anges från flertalet landskap finns betydelserna ’misstänksam, betänksam, fundersam, undrande’ o.d. i de östra landskapen från Blekinge i söder till Hälsingland i norr och även i Dalarna. ’Ond, förtretad, stött’ kan ordet betyda i Skåne, Blekinge, Småland, Halland, Västergötland, Södermanland, Uppland, Dalarna och Gästrikland. Sjalú i Blekinge, Småland, Södermanland kan också innebära att man är ’rädd’. Betydelserna ’trött, försvagad, opasslig’ förekommer i Småland, Halland, Jämtland och Västerbotten. Från Småland finns även betydelseuppgiften ’uttråkad’.
Hur ser det då ut i uppländska dialekter? Det framgår klart att sjalúr är den vanliga formen. Troligen har grundformen sjalú anslutits till lura. Exempel på detsamma är svenska filur bildat av franska filou ’skojare’ och lura. Betydelsen ’svartsjuk’ anges på flera av de äldre beläggen, på de yngre även ’misstänksam, betänksam’ o.dyl. Dåm a vari sjalura pa e ’de har misstänkt eller anat det’ (nämligen att mjöldaggen har varit giftig) exemplifierar den senare betydelsen. Detta språkprov visar också att sjalúr kunnat böjas. Ett par dagsaktuella vittnesbörd om att sjalúr inte helt dukat under har meddelats per telefon. Både lite till åren komna personer och ett par yngre män har bekräftat att de inte bara känner till ordet, det är levande för dem i betydelsen ’misstänksam, fundersam, avvaktande’. Som en illustration till hur sjalúr kan användas formulerade en av de yngre männen följande mening: katten satt framför råtthålet och såg sjalúr ut. Kom gärna med fler exempel!
Karin Hallén
Publicerad i UNT den 9 mars 1995.