December 2010

Från snarskank till strulböx

Någon läsare minns kanske en tidigare artikel i denna spalt (8 juni i år) som handlade om dialektala ord för det som i riksspråket brukar heta krokben. Själva upphovet till den artikeln var en fråga till Dialekt- och folkminnesarkivet (1) om inte ordet snarskank var ett typiskt östgötskt ord. Till frågarens besvikelse konstaterades då att våra arkiv faktiskt helt saknade belägg på ordet från detta landskap. Det verkade snarare vara typiskt sörmländskt. Sedan artikeln publicerades har dock bekräftats från flera håll att snarskank är ett välkänt ord bland östgötar. Denna lucka i samlingarna har därmed kunnat fyllas. Fler bidrag är naturligtvis välkomna. (2)

Från en man i Östergötland har också inkommit orden klänkeben (eller klängeben) från hans barndoms Småland samt fälleben som används av hans barnbarn i Malmö och Kristianstad. Arkivet för Ordbok över Sveriges dialekter har ett belägg på klänkeben från Näshults socken i Småland. Att ta klänkeben innebär där att vid brottning fälla motståndaren genom att sätta sitt ena ben bakom den andres och trycka honom bakåt. Fälleben finns upptecknat i såväl Skåne som mellersta Halland och sydvästra Småland.

I den förra artikeln nämndes också käringkrok som en term för otillåtet knep vid brottning. I en uppteckning från Skellefteå och Norsjö i Västerbotten från 1861 sägs om ordet käringkrok: ”detta heter äfven lappkast hvilket sednare talesätt oftare och allmänt brukes”. Lappkast betecknar i flera uppteckningar från Västerbotten och Ångermanland en brottningsteknik, särskilt använd av ”lapparna”, som gjorde det möjligt att få omkull en överlägsen motståndare. Det tycks dock oftast inte vara fråga om att lägga krokben, utan snarare att på något sätt lyckas kasta sin motståndare över huvudet. Lappkast har ju dessutom en annan mer spridd och välkänd betydelse: ett sätt att göra en helomvändning på skidor.

Ytterligare något skall spinnas vidare på detta tema. Verbet snava har enlig Svenska akademiens ordbok även en transitiv betydelse: bringa (ngn l ngt) att snava. Denna betydelse betecknas av ordboken som utdöd. I Bonäs by i Våmhus i Dalarna finns dock frasen an snäväd mi (dvs. han snavade mig) upptecknad. Innebörden är naturligtvis ’han satte krokben för mig’ och ordet kan slås upp i det senast utkomna häftet av Ordbok över folkmålen i Övre Dalarna.

Snava har som bekant många synonymer. Stappla, snubbla, vackla, slinta är några av dem. En mig närstående person från Västerås brukar ibland säga om mig att jag strupplar så när jag går. Han menar då att jag går så slarvigt så jag nästan faller omkull. Struppla är en västmanländsk uttalsvariant av strubbla. Detta ord finns enlig SAOB ”numera blott i vissa trakter” och är en ”sannolik ombildning av snubbla, möjligen under påverkan av strula. Betydelsen är ’snubbla’ eller ’snava’ eller ’gå eller ta sig fram med snubblande eller osäkra steg’. Strubbla har en ganska stor utbredning i landet. Det finns upptecknat i Småland, Västergötland, Östergötland (även varianten strabbla), Närke, Södermanland, Västmanland och Uppland. Varianten struppla finns också i Jämtland. I uppteckningarna finns dessutom adjektiven strubblig och strubbel-fotad m.fl. varianter.

Verbet strula skulle alltså enligt SAOB kunnat ha något att göra med uppkomsten av strubbla. Strula är ju ett intressant dialektord som på senare tid närmast fått status som modeord. Liksom substantivet strul och adjektivet strulig är det väl mest känt som ett norrländskt ord. Från norrländska dialekter härstammar sannolikt också den vanligaste moderna innebörden av strula: ’krångla till sig’, ’ställa till oreda’ osv. I uppteckningarna från bl.a. Ångermanland och Västerbotten anges betydelser som ’hoptrassla (garn)’ och ’bringa i oordning’. Strul betyder i samma trakter dels ’oredig, virrig person’, dels ’oreda, virrvarr’. Du ä så strule ti huvve ’du är så rörig i huvudet’ har sagt i Multrå i Ångermanland.

Strula finns upptecknat även i Uppland. Här har det dock en annan innebörd än i de norrländska exemplen. I en uppteckning från Alsike sägs det betyda ’snafva’, i en annan från Skuttunge finns strula ikull ’snubbla omkull’. I Hesselmans uppländska ordbok finns adjektivet strulig ’som lätt snavar’, ex. han e gammal å strulig. En liknande innebörd tycks ordet ha i Södermanland. Strul-böx (dvs. strul-byxa) sägs om ’en som velar och går illa’ i Forsa socken i detta landskap.

Eva Olander

Publicerad i UNT den 14 september 1995.

(1) Nuvarande Institutet för språk och folkminnen. (2) En läsare av Månadens dialektord har hört av sig och han kan meddela att för honom är ordet ”snarskank” i högsta grad östgötskt. Han är uppvuxen i Boxholms kommun och i de trakterna var det fullständigt självklart att säga ”slå snarskank”, i varje fall under hans barn- och ungdom på 60- och 70-talen. Vi tackar för detta belägg.

Gerd Eklund

Tillbaka till Tidigare inlägg