September 2013
”Det kallas för gres”
På 1960-talet, när mina döttrar var små, fanns det en populär barnvisa av Borghild Arnér som handlade om en kyckling som hette Gullefjun. En dag fick jag höra hur min treåring satt och sjöng för sig själv om Gullefjun som skulle ut på promenad. ”Solen lyste och greset lockade”, sjöng hon, och kycklingen var så hjärtans glad – eller hur det nu var orden föll sig. Jag reagerade förstås.
– Men Torun, sade jag, säger du greset?
Och svaret kom prompt och tvärsäkert.
– Jaa. Det heter gräs, men det kallas för gres.
Gres, så sa hennes små lekkamrater i Vasaparken, säkert också tant Elsa, barnpromenadtanten. Men vad mamma och pappa sade, måste ju vara riktigare, ansåg barnet. Och de sade gräs, eftersom de var norrlänningar.
Innan jag själv blev Uppsalabo, betraktade jag uttal som gres, nesa, eta, kne, rev etc. som ”typisk stockholmska”. Och det är nog många som gör det. Men sådant uttal är inte begränsat bara till Stockholm; det är spritt i Uppland och påträffas också i nordöstra Södermanland, på Gotland och i finlandssvenska mål.
Det som har hänt är att uttalet av ä och e sammanfallit i ett ljud som inom dialektologin brukar gå under beteckningen Stockholms-e. Det ligger egentligen någonstans mellan e och ä men uppfattas närmast som ett e. Ett följande r har hindrat övergången. Det har i stället haft motsatt effekt. Särskilt hos de yngre kan man få höra ett mycket öppet ä-uttal i ord som här och där, kär, affär, lärare, bära etc. Ett viktigt undantag i sammanhanget är verbformen är, som uttalas e(r).
I stockholmskan kan e-uttalet i gres och liknande inte vara särskilt gammalt. Hos Bellman letar man nära nog förgäves efter exempel på s.k. Stockholmsrim. I Fredmans epistel nr 68 låter han dock äter rimma på feter och heter. Men här kan det förstås vara fråga om vanliga nödrim.
När Bellman skriver gret är det inte heller ett utslag av stockholmska. Det finns en ordgrupp (förutom grät, t.ex. knä, trä, fä, lät, fläta) där ett uråldrigt e i norr motsvaras av ä i dialekterna (ungefär) söder om de stora mellansvenska sjöarna. Det var ä-formerna som kom att bli skriftspråksformer och som sedan påverkade det allmänna talspråket. Också Karlfeldt har som bekant den nordligare formen gret.
Hälsningsordet tjenare skrivs också med e av Bellman: Tjenare Mollberg, hur är det fatt? Det äldre bibelspråket har regelbundet tienare, här naturligtvis i dess ursprungliga funktion som substantiv. Inte heller i våra dagar hörs väl annat än e i hälsningen tjena(re), även hos dem som uttalar verbet med ä. Detta hade växlande stamvokal i fornspråket.
De nämnda e-formerna hos Bellman har alltså sina speciella språkhistoriska förklaringar. Några exempel på ”typisk stockholmska” är de inte.
På 1800-talet börjar Stockholmsrimmen bli allt vanligare. Vittnesbörd om att det då existerar ett Stockholms-e är också stavningar som t.ex. bredgård (för brädgård) och (med s.k. omvänd skrivning) wäf-manglar (för vevmanglar), båda beläggen påträffades i annonstexter från 1853.
Också det korta ä-ljudet har sammanfallit med e, och det på betydligt större områden. Men i det fallet var inte den ursprungliga uttalsskillnaden så stor, så resultatet av sammanfallet är inte lika påfallande.
I en kåserande artikel i Svenska Dagbladet i slutet på maj i år påstods att Stockholmsungdomen i dag har lagt av e-uttalet och man förutspår det s.k. Ekensnackets undergång. Språket utvecklas ständigt och kanske blir det stockholmska e-et bara en parentes i språkhistorien. I Upplandsdialekterna är i alla fall e-uttalet fullt levande. Här är ett litet urval exempel ur Dialekt- och folkminnesarkivets bok Uppländska*, som nu håller på att tryckas: lannsvegen (Skogs-Tibble), Jevle ’Gävle’, seslass ’sädeslass’ (Skuttunge), leser (Nysätra), eta, blesug (Harbo), slepa, trebitar (Jumkil), trena ’träna’ (verb), grevde (Härkeberga), hesjer, skrema (Edsbro), fjedervang, Sveavegen (Täby), sega ’säga’ (Hållnäs), tjena (Håtuna, Älvkarleby), Tjeder, Beling ’Bälinge’ (Björklinge), iveg, landsvegen (Lagga), kreka, feuse ’fähuset’ (Riala), i dagens lege, kleder, upptreden (Uppsala). (Den som vill lära sig mer om Upplands dialekter kan vända sig till Vuxenskolan, som i samarbete med arkivet har en kurs i ämnet i höst.)
Barnet hade alltså rätt. I Uppsala kallas gräs för gres, åtminstone så länge Uppsalaborna inte låter sig påverkas av skriftbilden. Den lilla Gullefjunsepisoden visar också att barn faktiskt ganska tidigt uppfattar skillnader mellan eget och andras tal.
Maj Reinhammar
Publicerad i UNT den 9 september 1993.
- Boken som publicerades 1993 tillsammans med 21 dialektprov finns i dag att köpa på Institutet för språk och folkminnen i Uppsala.