Mars 2014
Dom gilla’n, när dom exmetera’n
Dom gilla’n då, när dom exmetera’n:; dä har jag hört ifrån barndomen dä, exmentera. Lantbrukare Johan Erik Eriksson från Alunda, född 1873, ger oss den upplysningen i en uppteckning gjord i mitten av 1900-talet.
I våra dialekter ingår inte bara s.k. särdialektala ord. En mängd ord är gemensamma för dialekterna och riksspråket. Dessutom ingår i det dialektala ordförrådet ord med speciell klang, som avslöjar ett främmande ursprung. Ett sådant är estimera.
För ett tiotal år sedan behandlades detta ord i UNT:s Språklådan. Frågaren hade stött på formen eksmera och anade att dess rätta form var en annan. Svaret gav upplysningen att ordet kunde sökas under estimera i ordböckerna och att det kommer från franskans estimer, ursprungligen latinets aestimare. Vidare meddelades att ordet i olika former är spritt över i stort sett hela Sverige.
Den spridning estimera fått i dialekterna är påfallande. När det gäller de franska lånorden brukar man säga att hovet i Stockholm, som under 1700-talet var mycket franskinfluerat, varit centrum för spridningen. Orden har sedan förmedlats till herrgårdarna ute i landet och där snappats upp av tjänstefolk som fört dem vidare ut i dialekterna. Men andra kanaler för spridningen finns också. Under tidig medeltid reste studenter från Sverige till franska universitet och påverkades av franskt språk. Svenska soldater utkämpade tillsammans med franska soldater en rad krig ute i Europa och förde säkert med sig en och annan fransk glosa därifrån. De vallonska hantverkare som under 1600-talet kom till Sverige kan också ha varit förmedlare av franska ord och fraser.
Påfallande är också ordets mycket skiftande former och bara inom landskapet Uppland finns många exempel på detta. Eksmera är vanligast och enligt belägg från Ordbok över Sveriges dialekter (OSD) förekommer denna form särskilt utefter den östra kusten men även centralt i landskapet. Något enstaka exempel har påträffats i den nordvästra delen.
Eksmera är en förkortad form. Den andra stavelsebildande vokalen i estimera har försvunnit. Man kan också konstatera att ett k skjutits in före s. Vid en sådan anhopning av konsonanter har någon måst försvinna, i det här fallet t.
Det finns enligt det tidigare refererade svaret i Språklådan ett par teorier om det s.k. k-inskottet. Den ena talar om en tidig tendens i nordiska språk att framför olika s-förbindelser, bl.a. -st-, skjuta in ett k för att underlätta uttalet, t.ex. blistra ‒ blikstra ’vissla’. Men också betydligt senare inlånade ord som estimera, astrakan, pistol och liknande kan i dialekterna ha ett k-inskott. För dessa ord har man snarare hävdat att de anslutits till andra främmande ord som varit kända, t.ex. exercera.
Oftast har det nog gått till så, men franskspråkiga lexikon uppger förkortade folkspråkliga former som esmer från tidig medeltid och extimer från några århundraden senare. Helt otänkbart är det inte att sådana redan förändrade former införts i dialekterna, kanske av någon hantverkare eller soldat.
I Uppland förekommer även former med inskott av r, ekstermera. Former där i i den andra stavelsen ändrats till u eller o, ekstumera eller ekstomera finns också, någon gång i kombination med ett r-inskott, ekstrumera. Exempel på utökade former där -mentera lagts dels till en oförkortad förled, dels till en förkortad är ekstimentera och eksmentera. Andra främmande ord som kan ha påverkat alla dessa former är alarmera, parlamentera.
Jag nämnde tidigare utbredningen i Uppland för den förkortade formen eksmera. I väster överväger de oförkortade formerna, ekstimera i sydväst och former som ekstrumera och ekstumera i nordväst. På andra sidan landskapsgränserna möter liknande former. Också från södra Finland finns sådana former belagda, vilket vittnar om förbindelser med detta grannland. Formvariationen inom Uppland är alltså stor och kan möjligen förklaras av landskapets centrala läge. Många impulser har här mötts.
De olika accenttyperna i Uppland har tidigare behandlats i denna spalt. Det påpekades då att nyare lånord kan få grav accent i de södra och västra delarna där denna accenttyp är vanlig. Detta gäller även estimera som här heter eksmèra, ekstimèra, ekstumèra eller ekstrumèra.
I latin och franska betyder ordet ’uppskatta, värdera’, vilket det gör i svenska dialekter också. Men en glidning av betydelsen har inträffat i negerade fraser. Via ett neutralare ’bry sig om’ har estimera på sina håll övergått till att betyda ’nedlåta sig till’, han eksmera inte å ta i hann när han hälsa. Några orter längs upplandskusten uppger en sådan betydelse men att döma av betydelseuppgifter från övriga Uppland skulle man kunna få för sig att upplänningar i gemen inte bryr sig om eller helt enkelt inte gitter ta i hand när de hälsar.
Karin Hallén
Publicerad i UNT den 11 november 1993.