Juni 2015
En skojare kan ha många namn
Hurudan är en riktig jisippel eller en riktig habbjack? Ja, det hörs nästan att det är en skojare, en något opålitlig eller skum person. Båda dessa ord används i Vendel i Uppland.
Dialekterna vimlar av kärnfulla, nedsättande benämningar. Gun Widmark har i uppsatsen Drög och lortlolla granskat några från Södermanland. Hon kommer fram till att det var åtskilligt i den gamla bygdegemenskapen som man ogillade.
Man fick inte vara slamsig och enfaldig (en pjosk), bitter och elak (en ampernos), otymplig (en labbe, en pule), smutsig (en lortlolla), lat (en dölja), senfärdig (en drög), slarvig, dum, snarstucken eller framfusig. Man fick inte vara ett matvrak (en skulholk). Tillgjordhet och inställsamhet gränsade mot lömskhet.
Det var inte heller populärt att gå omkring och prata bullersamt (en klådra). ”Den positiva motbild som växer fram ur de negativa beskrivningarna blir alltså en vettig och duglig person som stillsamt sköter sitt och respekterar sin nästa. Det är rätt begripligt om man i en bygdegemenskap borde ha sådana egenskaper för att kollektivet skulle fungera väl.”
Även i dag har vi kollektiv som måste fungera. Förutsätter detta att individer i nutida enheter måste slimmas till lagom passform och finns det i så fall en modern expressiv vokabulär som speglar detta? Det vore intressant att få veta. Tyvärr torde de flesta av de gamla målande benämningarna i dag vara på retur i samma mån som dialekterna.
I Språk- och folkminnesinstitutets* (SOFI:s) arkiv är formen jisippel belagd endast från Vendel. I Ordbok över Finlands svenska folkmål finns den dokumenterad även från östra Nyland. Däremot har uttalet jesippel upptecknats på andra håll i landet (Blekinge, Värmland, Dalarna, Södermanland). Formen tycks vara särskilt vanlig i Småland. Betydelsen är i allmänhet ’luring; latmåns; spjuver; slyngel’. På några håll betyder ordet ’gesäll, lärling, lärgosse’, en betydelse som lätt kan övergå till den förstnämnda.
Allt tyder på att jesippel (jisippel) är en sammanblandning av gesäll och discipel, det senare ett latinskt lånord med betydelsen ’lärjunge, elev’.
Ordet habbjack är lite svårare att komma till rätta med. I SOFI:s samlingar finns förutom belägget från Vendel endast ett fåtal spridda uppteckningar. Det har dokumenterats i Grangärde (Dalarna), i Ragunda (Jämtland) och i Sävar (Västerbotten). Även på dessa ställen är habbjacken en enfaldig, oduglig eller opålitlig människa.
Ofta bildas nedsättande benämningar genom sammansättning. Första delen i habbjack skulle kunna vara ett verb habba, som finns på sina håll i Sverige. Det förekommer även i Åboland och i västra Nyland i Finland, där det betyder ’fjäska, hafsa, slarva’ och ’prata utan reda och eftertanke’. Habba har inte dokumenterats i Uppland, men i Skuttunge finns habbla med betydelsen ’prata’.
Efterleden i de nedsättande benämningarna kan ofta vara svår att genomskåda, vilket beror på att associationen här kan ha fritt spelrum. I SOFI:s arkiv kan förklenande ord med efterleden jack räknas på ena handens fingrar. Ett exempel är skrabbeljack, skrabbjack ’pratmakare, opålitlig person’ (Småland).
Eftersom anknytning och likhet är vanliga redskap, när språkbrukarna bildar nya ord, må det därför ibland vara tillåtet även för språkforskaren att leka med associationer. Är det månne den gamle filuren Ravaillac (uttalat ravajak) som spökar, fransmannen som 1610 mördade kung Henrik IV. Hans namn kom in i det svenska språket och användes särskilt i uttrycket din gamle ravaillac ’din gamle filur’ (eller ’skojare’). En milt sagt förskönande användning av namnet på en kungamördare.
Gerd Eklund
Publicerad i UNT torsdagen den 8 november 2002.
*I dag Institutet för språk och folkminnen.