Juni 2011
Röjöter och andra kryp
I en lista med dialektord från 1930-talets Österlövsta, som nyligen kom in till Dialekt- och folkminnesarkivet (ULMA) finns ordet röjöter ’rödmyror’, ett för mig tidigare obekant ord. Pluralformen är av förklarliga skäl vanligast. Rietz dialektordbok från 1867 anför rö-göta f. ’liten röd myra: Formica rubra’ från Uppland utan närmare precisering. En kontroll av Rietz källor, vilka finns i kopia i Ordbok över Sveriges dialekters arkiv (OSD), visar att det är J E Wahlström, som 1864 skickat in ordet till Rietz. Denne Wahlström framlade 1848 en avhandling om ”Uplandsdialekten”. I ett brev till Rietz 1862 (i kopia i OSD) meddelar han beträffande ordens geografiska härkomst att ”då intet serskilt derom finnes anfört i mina anteckningar, de förekomma öfver hela landskapet, i synnerhet mellersta delen, det gamla Attundaland med tillgränsande”.
Nyfiken på ordets utbredning konsulterade jag samlingarna i ULMA och OSD och fann ett dussintal exempel, de allra flesta hemmahörande i Upplands kusttrakter från Björkö-Arholma i söder till Älvkarleby i norr. Utanför den kartbilden faller ett röjöta från Östervåla 1920 (upptecknat med en böjning som förefaller mindre tillförlitlig). Den äldsta uppteckningen, från Harg, härrör från 1896. Femtio år senare dokumenterades ordet i Björkö-Arholma med uttalet röjetter, en urspårad form som kan tyda på att senareleden göter känns obekant och därför ersatts med något mera hemtamt, getter. Från Harg uppges alternativt rötröjer, som väl också bör ses som ett försök att associera till någon känd företeelse.
Förleden är genomskinlig men vad betyder egentligen //göter/götor//? Det kan knappast vara kvinnonamnet Göta som ligger bakom. Ord som slarvmaja, liplisa etc. brukar ju användas om personer.
Det skulle vara mycket intressant att veta om ordet fortfarande brukas. Finns det någon läsare i rödgöta-bygderna som känner till det? Hör av er i så fall! Kommer det att gå med rödgöterna som med många andra ord; de lever till sist kvar bara i ortnamn. På Gräsö upptecknades 1961 Rödgöthagen, -hällan och -ören.
På andra sidan Dalälven heter de små krypen röpeker. Det är också ett mycket begränsat ord; i arkiven finns belägg från Hamrånge, Hille, Ockelbo, Torsåker, Valbo och Årsunda. Återigen: Vad betyder senareleden? Som man kan ana hänger den samman med verbet peka, som bl.a. i gästrikemålen också kan betyda ’sticka’. I Hellquists etymologiska ordbok kan vi läsa oss till att verbet är besläktat med substantivet pik. Röpeker är alltså röda kryp som sticker. Kanske är röjöter på liknande sätt röda kryp som gjuter etter e.d.? Det är ett problem som borde kunna lösas av entomologer och etymologer i samarbete.
Ett annat rött kryp, som vi alla känner till, är nyckelpigan. Hon har många namn i dialekterna, det hade redan August Strindberg noterat. I dessa jubileumstider kan det vara på sin plats att erinra om att Strindberg var pionjär också inom ämnet dialektgeografi. Redan 1882 ritade han en karta över utbredningen av benämningar av typen maria nyckelpiga resp. gullhöna, gullko o.d. Det är vår första dialektkarta. Uppland ligger på Strindbergs karta inom maria-området. Dialektarkivens samlingar innehåller också uppländska belägg på gullhöna. Nyligen har alla Europas benämningar på nyckelpigan kartlagts inom det alleuropeiska projektet Atlas Linguarum Europae, där ULMA svarar för den svenska insatsen. Det har blivit tre mycket intressanta kartor, som visar hur såväl guldet som hönan etc. som Maria, nycklarna och pigan återkommer i benämningar på andra språk.
Också loppan figurerar i den i inledningen nämnda Österlövstalistan, nämligen i svaret på uppmaningen ”Låt bli!”: ”Lopper och bi biter inte på bly!” Meddelaren uppger att det svarades så, om någon använde lått bli i stället för det genuinare lett bli. Jag känner igen uttrycket från min skoltid i Härnösand, men där uteslöt vi bina. ”Loppan biter inte på bly”, svarade vi näbbigt, när någon kamrat försökte sig på att tillrättavisa oss. Kanske är det inte alls fråga om barn- eller ungdomsspråk? Det skulle ju lika gärna kunna vara den äldre generationen som använt det i uppfostrande syfte.
Det är lustigt att se att ett uttryck som jag själv närmast uppfattat som begränsat till min egen skolgård verkar vara spritt långt ner i centralare delar av landet. Finns det fler som ler igenkännande?
Maj Reinhammar
Publicerad i UNT den 10 november 1994.