Januari 2014
På enkom
Från Torsten af Uhr i Sigtuna har kommit en fråga angående uttrycket på enkom, som hans föräldrar, genuina upplänningar, brukade använda i betydelsen ’med avsikt’. Varifrån härstammar detta något udda ordval och är det numera försvunnet ur våra dialekter? undrar han.
Enkom hör knappast till de vanligare orden i svenskt riksspråk. (Frekvensordboken redovisar en enda förekomst på en miljon ord tidningstext.) Då och då hör man det uttalat som en sammansättning, en-kom med långt e, något som avslöjar att det är påverkat av skriftformen. Kanske har enkom dessutom på folketymologisk väg kommit att associeras med verbet komma.
Dialekterna, där ordet är fullt levande, har bevarat det genuina uttalet med ng-ljud och kort vokal (ä, e, i eller t.o.m. y) eller i vissa uppländska mål diftong, jenkum e.d., på samma sätt som exempelvis Erik här i Uppland utvecklats till Jerker. (I fortsättningen använder jag den normaliserade formen.)
I svenskt riksspråk är enkom adverb. Historiskt sett är det en böjningsform (dativ pluralis) till ett fornsvenskt adjektiv enka ’enda’ (jämför nusvenskans ynka) och har sin närmaste motsvarighet i adverbbildningar som lagom, stundom, fordom, ömsom o.d.
Torstens fråga gällde alltså uttrycket på enkom. Det ”udda” i sammanhanget är kanske främst att frasen, som i satsen fungerar som adverbial, består av en preposition följd av ett adverb och inte av ett substantiv som ju annars är det normala: på skoj, på allvar, på prov etc. Men på är en preposition som sprider sig och bildningstypen verkar vara produktiv; det visas just av fraser där på står tillsammans med ord av annan ordklass än substantiv: på låtsas, på riktigt, på kul m.fl. De har ju en modern klang.
På enkom är dock långt ifrån nytt. Svenska Akademiens ordbok (SAOB) citerar ett exempel ur Samuel Columbus, En swensk orde-skötsel från 1678: Jag weet int’ om han gioohle på inckom eller wisst’n inte bätter; betydelsen uppges vara ’med flit’. Uttrycket är medtaget i Abraham Sahlstedts svenska ordbok från 1773 och slutligen i ett svenskt och engelskt lexikon från 1788. Det bör tilläggas att Columbus hörde hemma i Dalabergslagen och även Sahlstedt hade sina rötter där. SAOB betraktar på enkom som föråldrat och obrukligt. I gängse ordböcker för övrigt lyser det med sin frånvaro.
En genomgång av ordsamlingarna i dialektarkiven visar emellertid att på enkom levat kvar i talspråket på vissa håll. Det finns mycket riktigt belagt från Uppland, närmare bestämt från Hållnäs, Västland, Österlövsta, Nora och Östervåla i norr samt dessutom från Möja i Stockholms skärgård. Belägg finns också från Västmanland, södra Hälsingland och västra Jämtland. I övriga Jämtland och i Ångermanland heter det på enkomt; här böjs ordet alltså som om det ursprungligen vore ett adjektiv. Längre norrut, i Västerbotten, Norrbotten och Lappland, finner vi i stället i enkom(t).
Uttrycket tycks i regel ha negativ innebörd: att göra något på/i enkom(t) översätts med ’göra något med (ont) uppsåt, på trots, ”på rackartyg”, med baktankar, för att vara led, för att retas’ etc. eller, som det står i ett 1700-talsbelägg, ’för att bry, stöta och småförtreta thermed’ (Västmanland). I en del fall, bl.a. i de uppländska exemplen, anges på enkom betyda ’med avsikt, med flit’. Också dessa fraser torde i allmänhet ha en negativ bibetydelse, som exempelvis Columbuscitatet ovan. Ett enda klart positivt undantag har jag hittat, nämligen i Hållnäs (1898), där på enkom sägs kunna betyda ’med god vilja’.
Själva ordet enkom är vanligt förekommande i dialekterna, även i de uppländska. Tyvärr ger äldre uppteckningar inte så ofta besked om användning och betydelse, bara om uttalet. Det ursprungliga adverbet har, närmast utifrån det var gjort enkom eller enkom gjort (dvs. för ett visst ändamål), övergått till att brukas även som adjektiv med betydelsen ’särskild, speciell’, ett bruk som klandras av språkvårdare i slutet på 1800-talet. I senare upplagor av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) nämns över huvud taget inte användningen av enkom som adjektiv. Detta kan också stå förenat och böjas som ett regelrätt adjektivattribut, t.ex. (i Uppland) baka enkomma julbullar, Nora, en enkom vindskammare, Riala, enkomma gubbar (som slagtröskade på förtjänst), Vaksala, enkomma flåhackor, Vendel.
En specialiserad innebörd hos ’särskild, speciell’ föreligger i ett uppländskt exempel, det är så enkom dem emellan, Norrby, där enkom översatts med ’kärleksfullt’. Liknande exempel finns också från Dalabergslagen, Gästrikland och Hälsingland.
Ur betydelsen ’särskild o.d.’ har utvecklats ’lämplig, passande, användbar, praktisk’; det har också kommit att beteckna mänskliga egenskaper: ’”behändig”, beskedlig, trevlig, snäll, nätt, välvillig, folklig’ m.m. På sina håll har det fått negativ klang: ’kinkig, noggrann (till överdrift), nedlåtande, retlig, elak, bråkig, envis’ är några – huvudsakligen norrländska – exempel. I Västmanlandsdelen av Uppland och i Dalabergslagen påträffas betydelser som ’tillgjord, kokett; självmedveten, ”förnäm”; fin av sig, förmer; lite högfärdig’ o.d. Betydelseskridningen är inte svår att förklara; steget är ju inte långt från ’nätt och söt’ till ’kokett och tillgjord’.
Tack Torsten, för att Du aktualiserade det oväntat spännande ordet enkom! Uttrycket på enkom är förhoppningsvis ännu inte försvunnet i uppländskan (de yngsta uppteckningarna är gjorda i 1970-talets början). Vad säger våra läsare? Har ni hört det, så skriv en rad till dialektspalten!
Maj Reinhammar
Publicerad i UNT den 10 april 1997.