Februari 2009
Glatt och halt, rim och hela
En av livets små förtretligheter så här års är det förrädiska väglaget. Bäst som man är ute och går glider foten mot underlaget och i värsta fall tappar man balansen och faller till marken. Det är halt säger de flesta svenskar om detta slags väglag. Adjektivet hal är också vanligt i de svenska dialekterna, men det saknar inte synonymer. I mina egna hemtrakter i Bohuslän uttrycker glatt samma sak. Denna betydelse av glatt finns belagd även i Sydsverige och på sina håll i Norrland. Även från Uppland finns enstaka belägg.
I Dalarna och framför allt i Värmland är gling vanligt förekommande i betydelsen ’hal’, medan glink är mera sparsamt upptecknat i Närke och Västerbotten. Ytterligare ett ord är slep. Dä ä sleift kan man säga i Jämtland. I bl.a. Uppland finns sammansättningen glinghal och i Småland glimhal. En i mitt tycke användbar sammansättning som har upptecknats i flera landskap, bl.a. i Uppland, är lönnhal om en hal yta som täckts av ett tunt snölager.
Det finns även ett par avledningar till hal med samma betydelse som hal, glatt och gling, nämligen halig och halkig.
Ett ord som är besläktat med hal är substantivet hela, vanligen uttalat hila (med tjockt l). Det betyder ’rimfrost’ och tycks vara begränsat till Dalarna och Hälsingland. Från Närke finns en enstaka, mycket tidig uppteckning.
Det i dag mest använda ordet rimfrost är en sammansättning där förleden utgörs av det gamla ordet för ’rimfrost’, nämligen rim. Denna simplexform har funnits kvar i dialekterna långt fram i tiden, ibland med grundbetydelsen ’tunn beläggning av något finkornigt’. Ordet hade ursprungligen lång vokal och denna har bevarats i dialekterna i Norrland, Dalarna och Uppland. I Uppland har även upptecknats den form med långt m som annars tycks vara mest spridd i Götaland och Värmland och den formen är ju också riksspråkets.
Kristina Hagren
Publicerad i UNT den 8 januari 1998.