December 2013
Lipa ‒ ordlös mobbning
Om vi vill veta något om 1600-talets talspråk har vi en del att hämta i en känd självbiografi från den tiden, skriven av en kvinna, Agneta Horn. Hon var dotterdotter till Axel Oxenstierna och tillhörde högadeln. Visserligen hade hon lärt sig att skriva men någon tränad skribent var hon inte och skriver därför ofta som hon talade. Orden och ordformerna är ofta av ett slag som vi numera bara finner i dialekter. På Agneta Horns tid ingick de tydligen i det tal som högadliga damer använde åtminstone till vardags.
Ett sådant dialektalt ord hos Agneta Horn är verbet lipa. Troligen känner alla svenskar till ordet i betydelsen ’gråta’: ”Jag blev så ledsen så jag lipade hela dagen.” Men Agneta Horn använder ordet med en annan innebörd. I en beskrivning av hur hon i sin barndom plågades av några andra barn så ger hon som exempel att de lipade åt henne och gav henne alla öknamn de kunde. Seden att ge öknamn lever ju fortfarande kvar bland barn men vad innebar här egentligen att de lipade åt henne?
Utgivaren till självbiografin vet ett svar: lipa betyder ’sträcka ut tungan eller underläppen’, ’grimasera’. Det väcker minnen från min sörmländska barndom. Visst kunde vi barn lipa åt varandra på skolgården. Åtminstone bland pojkar var det vanligt att göra så. Den som lipade kunde göra det på två sätt. Antingen räckte han ut tungan eller också räckte han lång näsa åt sitt offer. Svenska Akademiens ordbok kostar på sig en ordentlig beskrivning av den senare åtbörden: man sätter handen eller händerna med utspärrade fingrar framför näsan, som en sorts förlängning av den, i riktning mot en annan som tecken på hån och förakt. Ofta kom gesten då man hamnat i någon sorts överläge gentemot någon annan, t.ex. fått rätt i en tvist. Den motsvarade då i ord ungefär: ”Där fick du!” Agneta Horn utsattes tydligen för samma eller åtminstone motsvarande elakheter. Det bör alltså ha varit en sorts ritualiserad mobbning som hon råkade ut för. I jämförelse med dagens mobbning var den kanske rätt godartad men tydligen ändå tillräckligt vanärande för att kvarlämna ärr i själen.
Lipa med Agneta Horns innebörd var säkert i min barndom allmänt känd i Sörmland ‒ kanske är det så än i dag. Ordet uppfattades inte som rent dialektalt utan ingick i vad man kan kalla regionalt riksspråk. Utgivaren till Agneta Horns självbiografi har undersökt utbredningen i stort och funnit exempel i större delen av Sverige. Det är egentligen bara längst ner i söder och längst uppe i norr som sådana exempel helt saknas. Beläggen är dock ofta få i varje landskap. Det gäller ‒ förvånande nog med mina ögon sett ‒ också i Sörmland. Att förekomsten där så sällan har observerats av upptecknarna kan ha två förklaringar. Dels tillhörde det säkert mest barnens värld och till den utsträcker upptecknarna sällan sina undersökningar, dels kan det på många håll ‒ som i Sörmland ‒ ha uppfattats som icke dialektalt och därmed av mindre intresse för arkiven.
I fråga om det andra lipa, med betydelsen ’gråta’, är riksspråkskaraktären klar. Båda lipa har samma ursprung och har säkert också båda en gång haft betydelsen ’förvrida ansiktet’. Den innebörden kan kanske sägas ha levt kvar bland banen men användningen har då inskränkts till vissa situationer. I övrigt försköts betydelsen till ’gråta’ ‒ ansiktet förvreds ju under gråten.
En helt parallell förändring visar grina som också ursprungligen har betytt ’förvrida ansiktet’, jämför hångrin, men som sedan har kommit att bli synonymt med ’gråta’. I Sydsverige betyder det tvärtom ’skratta’ ‒ även vid skratt förvrider man ansiktet.
Gun Widmark
Publicerad i UNT den 11 april 2002