December 2012
Inte e de just så mangrant
”Det var en solig och grann höstdag. Lövträden lyste i granna färger.”
Detta är exempel på nutida rikssvensk användning av adjektivet grann, dvs. i betydelsen ’vacker’ o.d. Grann är ett gammalt nordiskt arvord, men denna betydelse är relativt ung. Den uppträder först på 1600-talet.
Att grann tidigare har betytt ’noga, omsorgsfull’ och ’nogräknad’ ser vi spår av i några sammansättningar, t.ex. grannlaga, granntyckt, noggrann.
Grannlaga känner upplänningen väl till. Ordet betyder här ’nogräknad, kinkig, kräsen’, t.ex. Gris’n e så grannlaga så han vill inte eta nånn ting (Östervåla). Granntyckt betyder i uppländska dialekter ’överdrivet känslig, lättstött, snarstucken’. Det kan också betyda ’stött, förargad’, t.ex. Grevinna blev granntyckt, när ja kalla na frun (Roslags-Bro). Noggrann är mindre vanligt i dialekterna, inte bara i Uppland utan över huvud taget. Vanligare är nosgrann som i uppländskan betyder ’nogräknad, kinkig, petnoga’, t.ex. Hon er så nosgränn, en der nya fröken (Nora). Även mangrann innehåller adjektivet grann. I Uppland, norra Dalarna och Jämtland kan det betyda ’allmän, utbredd’, t.ex. Inte e de just så manngrant e der namne (Häverö).
I dialekterna finner man ofta mer varierad användning av ord och uttryck än i riksspråket. Där kan man också finna fullt levande användningar och betydelser som är utdöda i riksspråket eller som aldrig trängt in i detta.
Jag skulle för ett par år sedan köpa garn i Dorotea i Lappland, men flickan i affären upplyste mig om att det garn jag valt var ”för grant” för det mönster jag tänkt virka. Hon menade att det var för tunt, att tråden hade för liten dimension. Detta är en mycket gammal (kanske den äldsta) betydelsen hos ordet och så används det alltså än i dag i vissa dialekter, dvs. i betydelsen ’fin, smal, tunn’ för att beskriva liten dimension hos långsmala föremål av olika slag, t.ex. garn, nålar, spik, ved. Denna användning är känd i dialekterna från ett mellansvenskt och norrländskt område och från Norge, Island, Finland och Estland. För inte så länge sedan var den välkänd i Uppland och den känns säkert igen på vissa håll. Några exempel: Grann ofta = smal, t.ex. grann stör (S Fjärdhundra). Gränn nål, gränn trå använder man ibland när man syr något fint (Nora). Myttjy så er an (dvs. skogen) uthujjin, så e er barra nå grannt kvar (Huddunge). Att plöja smala tiltor kallades te tjöra grannt (Östervåla).
Nära samband med denna användning, som kan kallas formbeskrivande, har grann om ljud som ligger högt på tonskalan. Detta förekommer i Svealand och södra Norrland och i Norge och kan ses som en bildlig användning utvecklad ur den formbeskrivande. Exempel från Uppland: Att du kan sjunga så grännt flicka (gränn ton = hög ton, diskantton) (Nora), (han är) gränn i måle, (han) har gäll och pipig röst (Östervåla).
Grann kan också brukas om föremål med ”grant” ljud, t.ex. om kreatursskällor: dåm har hört hundrätals me sjeller, grövre å grannare … (Ärentuna).
Användningen om ljud är försvunnen ur riksspråket. På senare tid har dock en spelmansterm börjat sprida sig, att spela grovt och grant, där grann egentligen har denna betydelse. Spelsättet innebär att två spelmän spelar samma melodi på en oktavs avstånd. Termen har spritt sig från Norge, där bruket av grann om ljud fortlever, även där dock mest i dialekterna.
En annan användning av grann som har försvunnit ur riksspråket och som är av aktningsvärd ålder (exempel finns i fornsvenskan) kan kallas strukturbeskrivande, nämligen när grann brukas om föremål, ämnen o.d. som består av små, fina delar eller har fin struktur. Några exempel: Grannt rägn = fint regn (Järlåsa). De faller grann snö = fin snö (Hållnäs). Barnet inpudrades sällan med något annat än potatitsmjöl, vilket kavlades med en brödkavel för att bliva rigtigt grannmalet och fint (Vittinge).
Även den strukturbeskrivande användningen finns i ett mellansvenskt och norrländskt område, men knappast alls i övriga norden. I flera fall rör det sig om benämningar på handelsvaror (t.ex. grannsalt) som kan ha spritts i relativt sen tid. Utbredningen tyder på att betydelsen ’fin, smal, tunn’ hos grann är äldre och att betydelsen ’fin, finfördelad’ innebär en utveckling utifrån den.
Genom att undersöka användningar och betydelser i dialekterna, t.o.m. av ett enda litet ord som grann, kan man se samband mellan olika dialekter och få en inblick i olika betydelsers uppkomst.
Birgit Eaker
Publicerad i UNT den 9 december 1993.