April 2015
Om ett ord på skå
I en dialektinspelning från Edsbro socken i Uppland berättas det om en man att han ”klyv åpp på skå”. Ordet skå, som här står i bestämd form singularis med dialektalt bortfall av -t (i dialekter med bevarat -t heter det således skåt), betyder ’logskulle, rum över tvärbjälkarna i taket på en loge, där man bl.a. förvarade den otröskade säden’. Vad den klivande mannen i Edsbro gjorde var alltså att ta sig upp på logskullen.
Skå är ett gammalt nordiskt ord och betyder ursprungligen ’snedhet, lutning’, i vissa fall ’sluttning’. Uttrycket på skå har innebörden ’på sned, snett, på snedden, på kant, i lutande ställning’. Om den som går och lurpassar på någon kan man säga att han/hon går på skå eller drar i skå efter. Dessa båda uttryck är tidigast belagda på 1600-talet. I en sörmländsk uppteckning återfinns frasen ”han gekk i skå ätter”, vilken översatt lyder ’han gick efter fördold, men spejande’.
Uttrycket på skå eller å skå ’på sned’ är upptecknat i Småland, Värmland (Fryksdalen) och Västergötland (Älvsborgs län). Särskilt talrika är de småländska beläggen. Från Älvsborgs län rapporteras ett till skå bildat verb, skåa med betydelsen ’göra jämnt, sluttande’.
På sina håll förekommer skå som förled i terrängbetecknande ord. Skåberg ’sluttande klippa vid strandkant; kalt sluttande berg’ och skåhall ’slät, jämn sten; häll, sluttande bergvägg’ har upptecknats i Halland och i Älvsborgs län.
Från den abstrakta betydelsen ’snedhet’ har det legat nära till handa att låta skå beteckna också ting eller företeelser vilka kan beskrivas som sneda eller försedda med kant. Den vanligaste konkreta betydelsen hos skå synes vara ’kant på bräder’. Jag skall emellertid inte fördjupa mig i den sortens dialektala betydelser utan återvända till Edsbro socken, där skå har betydelsen ’logskulle’. Logskullen var som sagt belägen i utrymmet mellan logens bjälklag och dess snedtak; det var denna snedhet som inspirerade till benämningen skå.
Från Vaksala socken har följande uppgifter hämtats: ”På åsarna ovanför logkistan kunde man ordna skån … Ett skå är gjort av gärdsel eller dylikt och användes till att lägga fröhöet på m.m.” (Ordet gärdsel betyder för övrigt ’virke till gärdsgård’.)
I Södermanland är skå i betydelsen ’utrymme för säd ovanpå logen’ känt redan från 1700-talet. I en uppteckning från Romfartuna socken i Västmanland uppges betydelsen vara ’vindsrum på loge’. Hos metallarbetaren Gustaf Ericsson (merparten av hans uppteckningar från Åkers och Rekarne härader har givits ut av Dialekt- och folkminnesarkivet i 5 band) definieras skånn (obestämd pluralis av skå) som ’de bräder som utgör taket på en logkista’. I en uppteckning från 1830-talet där han beskriver hur man torkade åkerärtor säger han att de [ärtorna] ”upplades […] alltid på logranden eller skånn som man kallar den”.
Som ortnamnselement är skå belagt i sockennamnet Skå, Färentuna härad, Stockholms län. Namnet som är känt sedan 1200-talet, syftar enligt senare tids forskning på kyrktraktens sluttande terräng.
Det finns ett dialektord som i flera avseenden påminner om skå, nämligen adjektivet skrå ’sned’. Man kan säga att något är på (eller å) skrå ’på sned’, ett tyg kan klippas på skrådden ’på snedden, på tvären’ m.fl. uttryck (Skåne, Blekinge, Småland, Östergötland och Västergötland). En småländsk åker som plöjts på skrådd ’på tvären’ kallas för skråning. Skrå togs upp som riksspråksord på 1800-talet; i senaste utgåvan av Svenska akademiens ordlista anges det dock som provinsiellt, dvs. dialektalt.
Emellertid är skå och skrå ord med helt skilda ursprung. Medan skå som tidigare nämnts är ett gammalt nordiskt ord, har skrå i betydelsen ’sned’ lånats in från lågtyskan.
Gunilla Söderberg
Publicerad i UNT den 11 september 1997.