April 2012
Tynnre ‒ språkfel eller Uppsalaspråk?
I Språklådan UNT 3/6 1980 besvarade Gun Widmark en läsarfråga rörande komparativformen tynnre ’tunnare’. Frågeställaren, som var bördig från Roslagen, hade varit bosatt i Uppsala i tolv år. Hon berättade att hon under en tid varit anställd i affär och hon då dagligen hörde kunder säga tynnre. Någon gång hände det t.o.m. att hon själv blev korrigerad när hon sa tunnare, vilket för henne var det normala. Hon kunde inte påminna sig att hon någonsin hört tynnre i sitt eget roslagmål.
Det verkar nu vara dags att ta upp tynnre igen. Till Våra dialekter har för en kort tid sedan kommit ett brev från Gudrun Fröding, född stockholmska men sedan 15 år affärsinnehavare i Uppsala. Gudrun Fröding har, precis som frågeställaren 1980, noterat att en del Uppsalabor använder formen tynnre i stället för tunnare. Som exempel nämner hon att en klädköpande kund kan säga att han/hon föredrar ”den tynnre byxan”. Av brevet framgår att tynnre är helt främmande för Gudrun Frödings eget språk. Frågeställaren vill veta om det är korrekt att använda tynnre i stället för tunnare, varifrån y:et kommer och slutligen om tynnre är en uppländsk dialektform.
Som Gudrun Fröding antyder är böjningen tunn ‒ tynnre dialektal. Den uppträder först och främst i Uppland och Södermanland, även om den numera är okänd också i stora delar av detta område. Troligtvis har tynnre tidigare haft en vidare utbredning. Enligt dialektarkivens samlingar har den rapporterats från exempelvis Södertörn och är dessutom belagd på Öland och Gotland. En av mina kollegor som varit bosatt på Gotland en längre tid har berättat att hon känner till böjningsformen tynnre därifrån.
Gun Widmark gjorde 1969 en undersökning av talspråket i Uppsala genom att intervjua 250 Upplandsfödda Uppsalabor om deras språkbruk. Nära 70 procent av de utfrågade uppgav att de själva använde formen tynnre. Ju fler och tätare kontakter de hade med Stockholm och med övriga landet, desto mindre benägna var de att hålla fast vid denna lokalt präglade form. Vissa tecken tydde då på att bruket av tynnre var i avtagande. Det skulle vara intressant att nu, 25 år efteråt, göra en uppföljning av Gun Widmarks undersökning.
Hur har då formen med y uppkommit? Möjligen kan den vara en kvarleva från fornsvensk tid. Efter 800-talet kunde ordet tunn böjas både ”tynnre” och ”tunnare” i de nordiska språken. I isländskan heter det numera enbart ”tynnre”. Svensk medeltida texter har belägg på former som motsvarar tynnre, låt vara att de är ytterst få. En annan förklaring är att tunn ‒ tynnre är en analogisk ombildning efter adjektiv som tung ‒ tyngre och ung ‒ yngre. Men även om den uppländska formen tynnre skulle vara en analogibildning så har den ändå en aktningsvärd ålder.
Tynnre är alltså en dialektal böjningsform som är starkt geografiskt begränsad. Den hör följaktligen inte hemma vare sig i riksspråket eller i det skrivna språket. Men i den talade uppländskan är det fullständigt korrekt att använda tynnre. Dialektarkiven vill uppmana till tolerans mot lokala talspråksvarianter och inte låta värderingarna styras enbart av de egna språkvanorna. Formen tynnre har gammal hävd i Uppland och är ett av de många språkdrag som bidrar till att ge framför allt Uppsalamålet dess speciella karaktär.
Gunilla Söderberg
Publicerad i UNT den 13 oktober 1994.