April 2010
Snorhal och snorig
Den återpublicerade spalten (februari 2009) författad av Kristina Hagren om glinghal m.m. får här en uppföljare i adjektivet snorhal, ett ord som inte tillhör mitt eget ordförråd och vars exakta betydelse och stilvärde jag därför haft svårt att bedöma. Jag har hört det i Uppsala i samband med besvärlig ishalka på gator och vägar. Det lyser med sin frånvaro i ordböckerna och tycks inte heller finnas i dialektarkivens samlingar; det är orsaken till att det inte var med i Kristinas spalt.
Jämförelserna i ord som glashal och såphal talar för sig själva. ’Hal som snor’ däremot är inte särskilt träffande som beskrivning på vintrig halka (se om fenomenet snor på forskningssidan i UNT 9/2). Det var nog inte heller snor han hade i tankarna, den klättrare som i ett reseprogram i TV nyligen beskrev Kebnekaiseglaciären som snorhal efter regnet. I stället skulle det ligga nära till hands att här uppfatta snor- som rent förstärkande.
I Svenska Akademiens ordbok (SAOB) söker man förgäves efter en dylik användning hos snor, men i några dialekter i Dalarna och Värmland påträffas ett adjektiv snorfull ’starkt berusad’ (i genuint uttal snör-), där en sådan tolkning vore möjlig. Man skulle måhända också kunna betrakta snorfull som något slags ”komparering” eller skärpning av snorig (snörug, snörut o.d.), belagt i betydelsen ”litet drucken”, ”ngt onykter” o.d. i främst äldre källor från Värmland, Västergötland, Närke, Sörmland och Uppland. Snorig ’berusad’ finns också medtaget i Gibsons slangordbok 1969, ett exempel på att ursprungliga dialektord kan utvecklas till slangord.
Just för begreppet ’berusad’ finns det som bekant en rik flora av synonymer. I SAOB anförs detta snorig som eget ord (alltså inte som avledning till snor), med angiven betydelse ”(något) berusad l. drucken, lummig …”. SAOB-redaktören vill se det som en bildning till ett verb snora sig, som i ”sv. dial.” (dvs. i Skåne enligt Rietz dialektlexikon från 1867) skulle betyda ’vrida sig, draga sig åt sidan’ etc. ”möjl. urspr. med tanke på en berusad persons livliga l. yviga rörelser …”. En sådan härledning skulle på samma gång förklara snorhal; även halka bidrar ju lätt till att man s.a.s. förlorar styrfarten. Problemet är bara att den betydelsen hos verbet inte har något stöd i dialektmaterialet för övrigt; förklaringen måste därför förkastas.
En annan naturligare koppling mellan snor och hal erbjuder betydelsen ’slemmig’ etc. hos snorig. Från Uppland finns snorig belagt om t.ex. sönderfryst potatis, om gammalt surt gräs och vattensjuk åker, från Östergötland om gäddor och ål och om en ”våt och hal” stock. Skulle en upplänning kunna använda snorhal också i sådana sammanhang eller är ordet begränsat till ishalka? När snorhal åsyftar blankis, har ju snor förlorat sin ursprungliga betydelse. Det har utvecklats till en mer eller mindre produktiv förled.
Snor- i snorhal bör alltså förklaras som betydelseförstärkande. Ännu ett bevis för detta utgör det faktum att det värmländska snörfull också förekommer särskrivet; snör uppträder här alltså som adverb (jämför motsatsen spik nykter). Man kan slutligen dra parallellen med ett par andra ”orenlighetsord”, gorr (gör) och skit, vilka ju också brukas för att uttrycka emfas. Slangordboken innehåller två exempel med förstärkande snor-, snorball och snorfrän. Och en medelålders släkting och Uppsalabo påstår sig ha det snorjobbigt i sitt arbete. Finns det fler exempel?
Gränsen mellan dialekt och slang är ibland flytande. Att snorhal tillhör uppländskt talspråk råder inget tvivel om. Det skulle vara intressant att höra hur läsarna uppfattar ordet.
Maj Reinhammar
Publicerad i UNT den 12 mars 1998.
Den 19 mars 1998 publicerades följande i UNT:
Visst är det snorhalt ibland
Maj Reinhammar skrev i UNT 12 mars om adjektivet snorhalt. Men eftersom ordet inte ingick i hennes eget ordförråd så hade hon svårt att bedöma dess exakta betydelse. Eftersom jag jobbar med trafikinformation i radio är jag dock väl förtrogen med detta ord.
När det ovanpå en isig vägyta ligger ett lager med blöt, geggig snömodd, då fylls däckets mönster helt av sörjan. Det bildas en blöt ”kudde” mellan däcket och vägbanan. Bilen förlorar helt fäste och styrförmåga. Då är det snorhalt.
Om det däremot bara är hård men ren is, då är det glashalt, medan det är såphalt eller oljigt om det är vatten ovanpå isen.
Skäggstubb som övergår i Gillettehalka innebär att det är kallt och frostigt. Iskristallerna är från början vassa så vägytan är sträv. Snart blir det halt eftersom vägbanan poleras upp genom friktionen när trafiken kommit i gång. Den sträva skäggstubben har fått lite rakbalsam så ytan är hal och len.
Uttrycket snorhalt använder jag själv inte så ofta i sändning. Det är av hänsyn till lyssnarna som kanske är lite kräsmagade och sitter och äter frukost just då. Finns det någon synonym som är lite mer ”rumsren” så tar jag tacksamt emot den.
PM Lindberg Trafikredaktör, Mix Megapol